de kan man ju tycka

när det känns som man har allt, och det har man. Men ändå är det något som fattas, eller är det kanske något man får för mycket av? Men varför känns det då som om att man behöver det ännu mer?

Man orkar inte, när man knappt hinner ut ur skolan, för då ska man sitta på jobbet, man hinner knappt komma hem, för då ska man sova. Man är stressad utan att veta om det, man går kanske och spänner sig, för man inte har tid över till något annat än att vara på rätt plats vid rätt tid, annars är det kört.

När en uppgift i skolan är klar, och man känner sig lättad inför lovet , då får man en annan uppgift som måste göras. Nått man går och tänker på hela sin lediga tid att man måste göra. Eller att man vill komma hem till den man älskar men man kan inte, för den personen finns inte där. Så när det blir helg och man får träffa den personen, som man skulle vilja träffa annars. Då , aa då är det fel att åka till den för man borde stanna hemma någon helg. Visst fine hade jag också tyckt om jag hade någon att komma hem till och träffa nån timme om dagen, då hade jag fullständigt skitit i helgerna, för det hade inte spelat någon roll. Jag hade kunna jobba hela lovet om det inte vore mitt sista, och det enda lovet på länge som jag får ta de lugnt på, för en gång skull. men då är det där jobbet man måste göra, ivägenn igen. Så när det är meningen att man ska ta det lugnt, för att orka det lilla som är kvar, ska man slita för att sedan komma tillbaks till helvetet för att fortsätta med det man tänkt på hela lovet.

aldrig får man en ledig stund att ta det lugnt på, för det är något.. hela tiden, och det kommer det alltid att vara.

för er, och för dig kanske det  inte är lika jobbigt, men jag behöver träffa dig och allt skulle vara så mycket lättare om vi inte bodde så långt ifrån varandra. Man hade orkat mer om man hade fått sluppit vänta flera dagar innan man fick ses.

jag längtar så till skolan är över för då, då ska jag aldrig mer behöva vänta!